SIDA:s pengar till Gaza
I debatten om Sveriges bistånd till Palestinska myndigheten och till palestinska organisationer har samtliga svenska politker, tjänstemän och myndigheter alltid vidhållit att inga svenska pengar går till terrorstämplade palestinska organisationer. Jag har själv hört detta mantra vid en lunch i Karmiel med Sveriges Israel-ambassadör Magnus Hellgren den 8 april i år.
För att kunna påstå så tvärsäkert att inga svenska pengar i Gaza försnillas av Hamas så måste naturligtvis SIDA och Generalkonsulatet, som administerar det svenska biståndet, ha järnhård kontroll på varenda krona, dollar och sheqel som överförs till Gaza. Inte nog med att kontrollen måste vara helt vattentät, den måste dessutom ske i realtid. Vanliga årsrevisioner som blir färdiga någon gång på sommaren året efter utbetalningarna (i bästa fall) kan ju inte göra mycket för att spåra eller kräva tillbaka pengar som redan försvunnit ner i Hamas fickor.
Vi kunde således förvänta oss att Generalkonsulatets handläggare för biståndsprojekten har gedigen ekonomisk utbildning, samt att de kräver redovisning för pengarnas tilltänkta bruk INNAN de godkänner en bankväxel. Så är dock inte fallet.
I en mejl den 29 juni 2018 begär Maria Ardaji, biståndshandläggare vid Generalkonsulatet, en redovisning från PPAN för utbetalningar till Gaza från det nuvarande projektanslaget, vilket innebär åren 2016-2018. Nästa dag skickar Yousef Nazzal den begärda redovisningen, och en knapp vecka senare skickar Maria en tack-mejl. Mejlen och redovisningen är allmänna handlingar utlämnade i ärende UM2019/46254/JERU.
Vad kan vi då lära av denna korrespondens? Vi börjar med Marias förfrågan:
En brådskande begäran år 2018 om en redovisning för utbetalningar till Gaza åten 2016-2018 visar klart och tydligt att Generalkonsulatet och SIDA totalt saknar kontroll på pengarna och vart de tar vägen. Helt uppenbart har ju pengarna flödat i drygt två år utan att någon svensk tjänsteman brytt sig om hur mycket som överförts till Gaza, till vem eller för vilka ändamål.
Vidare, så kan vi utläsa av Marias förfrågan att det inte är hon som står bakom denna förfrågan, utan en tredje person. Med andra ord – projekthandledaren vars uppgift är att övervaka pengarnas bruk har under 2 ½ år försummat sitt ansvar. Det har naturligtvis också Marias chef gjort.
Låt oss nu ta en titt på själva redovisningen:
Det är svårt att hitta en enda rad eller kolumn där summorna stämmer. Det innebär att varenda siffra i hela redovisningen är suspekt. Om summeringen är rätt men siffrorna felaktiga, var kommer då slutsumman ifrån? Eller tvärtom, om siffrorna är rätt men slutsumman felaktig – har då SIDA använt en felaktig slutsumma i sin uppföljning? I Rad 3 har en dollarkurs på 8,79 använts, trots att omräkningskursen enligt tabellen borde vara 9,10. För en utbildad ekonom ser hela redovisningen ut som slumpvis valda siffror utspridda på måfå. Om siffrorna inte stämmer så stinker det misstänkta oegentligheter om hela redovisningen lika mycket som om Haniyeh själv stått där och viftat med de svenska tusenkronorssedlarna.
Vad var då Marias reaktion på denna ekonomiska gallimatias? Jo, efter att ha granskat siffrorna under en knapp veckas tid svarade hon helt sonika ”Thank you so much Yousef!”. Med andra ord – hon och till synes också hennes överordnade accepterade denna icke-redovisning för svenska biståndspengar i Gaza utan att det väckte misstankar eller föranledde några som helst vidare åtgärder.
Ett annat intressant faktum är att varken Marias förfrågan eller redovisningen berör VEM pengarna har betalats till. Vi vet från Hamas modus operandi att organisationen nästlar in sina operatörer i legitima humanitära organisationer, och på så vis får lönen betald av utländskt bistånd. Det enda sättet att undgå sådan förskingring är en mycket noga due diligence där biståndsgivaren grundligt undersöker varje funktionär i mottagarorganisationen för att försäkra att de inte tillhör Hamas. Som synes har SIDA inte ställt krav på sådan due diligence, varken av sina egna anställda eller biståndstagarna.
Vilka slutsatser kan vi då dra?
- Maria Ardaji är antingen inkompetent eller i maskopi med den palestinska organisation hon är tillsatt för att granska.
- Varken SIDA eller Generalkonsulatet har någon som helst kontroll över de svenska biståndspengar som slussas in i Gaza.
- Det är möjligt, och förmodligen också sannolikt, att en del av pengarna i detta projekt har använts för att betala lön åt Hamas aktivister. Anledningen till att SIDA påstår sig granska pengaspåret så noga är ju att SIDA själv anser det troligt att förskingringsförsök förekommer.
- Svenska politiker, tjänstemän och myndigheter saknar belägg för sitt mantra att svenska biståndspengar inte hamnar i palestinska terrororganisationers fickor.
Pengarna som överförts till Gaza i detta projekt, ca 3 miljoner kronor på 2 1/2 år, utgör endast 0,3% av SIDA:s totala bistånd på 400 miljoner kronor per år till Palestinska myndigheten. Det finns tyvärr ingen anledning att tro att SIDA eller Generalkonsulatet har bättre koll på de resterande hundratals miljoner som överförs till palestinierna genom en uppsjö obskyra projekt. Utöver SIDA:s bistånd, så ger Sverige ytterligare ca 400 miljoner kronor om året till palestinierna genom UNRWA och diverse svenska organisationer som slussar pengarna vidare, till exempel Diakonia. Om denna miljonrullning kontrolleras på samma vårdslösa sätt som Maria Ardaji kontrollerat PPAN-projektet – ja, då kan vi vara ganska säkra på att betydligt mer än 3 miljoner kronor hamnat hos palestinska terrororganisationer.
G. Tikotzinsky 