G. Tikotzinsky

Palestinian Performing Arts Network (PPAN) budgetredovisning för 2017 till Generalkonsulatet i Jerusalem innehåller en klar och tydlig redogörelse för hur en palestinsk organisation till synes förskingrar svenska biståndspengar i maskopi med Generalkonsulatet.  PPAN är en nätverkorganisation som arrangerar en del egna teaterfestivaler, men i huvudsak slussar biståndspengar vidare till ett dussin medlemsorganisationer.  Redovisningen visar i detalj ett 50-tal budgetposter, samt faktiska utgifter i svenska kronor för varje post under året 2017.  Nästan varenda utgiftspost ger anledning till både eftertanke och misstanke, men för läsbarhetens skull begränsar jag denna analys till de saftigaste siffrorna.  Totalt handlar redovisningen om en biståndsbudget på drygt 12 miljoner kronor, och faktiska utgifter på 11 miljoner kronor.  PPAN har beviljats en total biståndsbudget om 40,4 miljoner kronor för perioden 2016-2019.  Redovisningen är en allmän handling utlämnad i ärende UM2018/46254 och finns här UM201515331ppan2 .

Vi börjar med lite festpengar.  I rad A23 har PPAN beviljats 17.849 kronor för måltider.  Jag kan tänka mig att scenpersonal, ljustekniker osv som jobbar sent om kvällen under repetitioner och föreställningar behöver mat, och det är rimligt att arrangören beställer fram pizza eller felafel.  Men slutnotan hamnade på hela 130.683 kronor!!  Om man räknar med 40 kr för Ramallahs dyraste felafel med läsk, så blir det 3.267 måltider.  Det verkar mycket, med tanke på att PPAN är ett kulturprojekt och inte ett utspisningsprojekt.  Det är snarare troligt att pengarna har spenderats på färre måltider, med betydligt dyrare och lyxigare mat än felafel. Eller om man vill vara mer rak på sak – PPAN har festat upp SIDA:s biståndspengar.

(Detta liksom överiga foton hämtade från PPAN:s Facebook-sida).

Nästa budgetpost som sticker ut är A61 – Internationella flygbiljetter för scenkostnärer och professionella artister.  Beviljad budget var drygt 200 tusen kronor, medan de faktiska utgifterna uppgick till 121 tusen.  Bakom denna budgetpost står en teaterfestival där PPAN bjöd in och betalade för utländska artister som gjorde några mycket uppskattade uppträdanden för palestinsk publik. Visst är teater ett viktigt uttryck för det fria ordet, och SIDA stöttar kultur som en del i det palestinska nationsbyggandet.  Men – att bjuda palestinska allmänheten på utländska artister verkar vara att tänja begreppen långt, långt utöver vad de flesta svenskar anser vara rimligt bruk av biståndspengar.

Vidare till budgetpost A18-A21 – Retreats, Workshops and Capacity building, eller personalutveckling på svenska.  Detta verkar vara gediget fluff som döljer ännu mer festpengar.  Visst, det är viktigt att företag ibland tar 2 dagar på ett hotell, med konsulter som leder seminarier osv.  Det kallas att utveckla organisationern.  PPAN utvecklade sin organisation för 140 tusen kronor i hotellboende, 60 tusen för ännu mer mat, och sedan 20 tusen till i traktamenten, och därtill 14 tusen för resor (A44).  För att verkligen kunna ta del av konsulternas föreläsningar lade man sedan ut ytterligare 140 tusen kronor för konferensrummen.  Totalt blev det 374 tusen kronor av skattebetalarnas biståndspengar som till synes försnillades till fest och fluff. Om man räknar 500 kronor per natt för ett rimligt hotellrum i Palestinska myndigheten, så räckte bara hotellpengarna till 280 övernattningar.  Om man räknar 100 kronor för en rejäl måltid på restaurang, så räckte mat och traktamentepengarna till 800 måltider.  Inte illa för en organisation med ett halvdussin anställda.

Den dubbla utgiftsposten per diem och meals, dvs både traktamente och måltider, har för övrigt satts i system.  De båda posterna har beviljats tillsammans tre gånger, och ingen av posterna kan återfinnas ensam.  Rimligt är att antingen betala traktamente, eller betala för måltider mot kvitton, men naturligtvis inte båda.

Så till något helt annat.  Sista budgetraden A56 är ett administrativt schablonpålägg om 5.86%, vilket blir hela 613 tusen kronor i faktisk utbetaltning.  Det är kutym inom NGOs att lägga till en administrativ schablon till projektbidrag, vanligtvis 5-20%.  Detta pålägg skall täcka kontorshyra, telefoner, kontorsmaterial, resor, bankavgifter, websajt, revision, juridisk rådgivning, osv.  Problemet med PPAN är att alla dessa utgifter har fått sina egna budgetposter, och Generalkonsulatet har således redan betalat för dem.  Det verkar därför som om det administrativa pålägget är en ren bluff.  Vad pengarna använts till i verkligheten är omöjligt att veta, men svenska skattebetalare kan förmodligen sätta upp beloppet på förskingringskontot.

PPAN:s biståndsbudget är ca 12 miljoner kronor per år.  För att administrera detta bistånd har man beviljats en heltidsrevisor som kostade 208 tusen.  En rimlig arbetsbörda för en bokförare i Israel är en omsättning motsvarande ca 50 miljoner kronor.  För PPAN räcker förmodligen en deltidsrevisor för motsvarande 5 tusen kronor i månaden, speciellt med tanke på att i budgetpost A12 finns ytterligare nio revisorer.  Visserligen är dessa projektanställda, men de har ändå kostat 263 tusen kronor till.  Utöver det, så kostade den årliga externrevisionen 154 tusen.  Med andra ord – totalt 620 tusen kronor, eller 5.6% av det utbetalda biståndet för redovisning och revision.  Det är både rätt och viktigt att hålla koll på pengarna, men om det behövs så stora resurser för att kontrollera PPAN då är PPAN helt enkelt fel samarbetspartner.  Utöver det,  med tanke på att PPAN tycks ha festat loss ganska ordentligt för de svenska biståndspengarna har svenska skattebetalare all anlending att klaga på revisorernas effektivitet.

Utöver heltidsrevisorn betalar Sverige också heltidslöner för en chefskoordinatör och en assisterande koordinatör till en sammanlagd kostnad av 489 tusen kronor.  För att allt verkligen skall klaffa tog de hjälp av 12 projektanställda koordinatörer för 765 tusen kronor till.  Med andra ord, PPAN har koordinerat för hela 1,3 miljoner kronor, eller 11% av det totala biståndet.  Det måste vara ett mycket, mycket komplext uppdrag att arrangera ett dussin föreställningar samt bjuda in några utländska artister.  Jag har svårt att tro att det verkligen behövs två heltidstjänster för att sätta sprätt på 12 miljoner kronor.  Visst, festerna är tidskrävande, men ändå.  Mer troligt är att dessa två personer har andra arbetsuppgifter inom PPAN än att bara koordinera det svenska biståndet.  Lönerna som till synes betalats ut för arbete som inte är direkt kopplat till SIDA:s bistånd utgör förmodligen mer pengar som hör hemma på förskingringskontot.

Det är också intressant att granska de 4 budgetposter om tillsammans 710 tusen kronor som inte utnyttjats alls – två konsulter (A55, A52), en konferens (A28) samt ”tre nya medlemmar” (A58).  Detta verkar vara mer fluff som lyckligtvis inte genomförts.  Frågan är – om PPAN lyckades genomföra sin verksamhet framgångsrikt utan detta fluff, varför har SIDA då överhuvudtaget godkännt dessa budgetposter?  Var syftet att bygga in lite budgetreserver, som sedan kunde utnyttjas till att festa loss?

Till slut är det värt ta en titt på helheten.  Syftet med biståndet till PPAN är att skapa palestinsk kultur till förmån för det palestinska nationalprojektet.  Hur mycket kultur har det då blivit för 11 miljoner i bistånd?  Om man räknar ihop de direkta utgifterna för teaterföreställningar så blir det ca 5,8 miljoner, och då har jag ändå tagit med utgifter som är suspekta och förmodligen hör hemma på fluff och fusk-kontot.  Hur som helst – nominellt har ca 52% av biståndet gått dit det var ämnat.  Det är en mycket låg siffra. Inom NGOs brukar man räkna med att ca 80% skall gå till projekten, och endast 20% till administration.

PPAN:s redovisning tycks utgöra ett gediget bevis på att svenska biståndspengar försnillas inom de palestinska organisationerna.  Jag skulle till och med kalla det a smoking gun.  Generalkonsulatets kontroll har inte sett någonting av de många missförhållanden som verkligen sticker ut, och naturligtvis inte vidtagit några åtgärder.  Det leder till slutsatsen att antingen är Gk villigt delaktig i den misstänkta förskingringen, eller så har vi här ett exempel på ovanlig och overklig inkompetens.

I debatten om Sveriges bistånd till Palestinska myndigheten och till palestinska organisationer har samtliga svenska politker, tjänstemän och myndigheter alltid vidhållit att inga svenska pengar går till terrorstämplade palestinska organisationer.  Jag har själv hört detta mantra vid en lunch i Karmiel med Sveriges Israel-ambassadör Magnus Hellgren den 8 april i år.

För att kunna påstå så tvärsäkert att inga svenska pengar i Gaza försnillas av Hamas så måste naturligtvis SIDA och Generalkonsulatet, som administerar det svenska biståndet, ha järnhård kontroll på varenda krona, dollar och sheqel som överförs till Gaza.  Inte nog med att kontrollen måste vara helt vattentät, den måste dessutom ske i realtid.  Vanliga årsrevisioner som blir färdiga någon gång på sommaren året efter utbetalningarna (i bästa fall) kan ju inte göra mycket för att spåra eller kräva tillbaka pengar som redan försvunnit ner i Hamas fickor.

Vi kunde således förvänta oss att Generalkonsulatets handläggare för biståndsprojekten har gedigen ekonomisk utbildning, samt att de kräver redovisning för pengarnas tilltänkta bruk INNAN de godkänner en bankväxel.  Så är dock inte fallet.

I en mejl den 29 juni 2018 begär Maria Ardaji, biståndshandläggare vid Generalkonsulatet,  en redovisning från PPAN för utbetalningar till Gaza från det nuvarande projektanslaget, vilket innebär åren 2016-2018.  Nästa dag skickar Yousef Nazzal den begärda redovisningen, och en knapp vecka senare skickar Maria en tack-mejl.  Mejlen och redovisningen är allmänna handlingar utlämnade i ärende UM2019/46254/JERU.

Vad kan vi då lära av denna korrespondens?  Vi börjar med Marias förfrågan:

En brådskande begäran år 2018 om en redovisning för utbetalningar till Gaza åten 2016-2018 visar klart och tydligt att Generalkonsulatet och SIDA totalt saknar kontroll på pengarna och vart de tar vägen.  Helt uppenbart har ju pengarna flödat i drygt två år utan att någon svensk tjänsteman brytt sig om hur mycket som överförts till Gaza, till vem eller för vilka ändamål.

Vidare, så kan vi utläsa av Marias förfrågan att det inte är hon som står bakom denna förfrågan, utan en tredje person.  Med andra ord – projekthandledaren vars uppgift är att övervaka pengarnas bruk har under 2 ½ år försummat sitt ansvar.   Det har naturligtvis också Marias chef gjort.

Låt oss nu ta en titt på själva redovisningen:

Det är svårt att hitta en enda rad eller kolumn där summorna stämmer.  Det innebär att varenda siffra i hela redovisningen är suspekt. Om summeringen är rätt men siffrorna felaktiga, var kommer då slutsumman ifrån?  Eller tvärtom, om siffrorna är rätt men slutsumman felaktig – har då SIDA använt en felaktig slutsumma i sin uppföljning?  I Rad 3 har en dollarkurs på 8,79 använts, trots att omräkningskursen enligt tabellen borde vara 9,10.  För en utbildad ekonom ser hela redovisningen ut som slumpvis valda siffror utspridda på måfå.  Om siffrorna inte stämmer så stinker det misstänkta oegentligheter om hela redovisningen lika mycket som om Haniyeh själv stått där och viftat med de svenska tusenkronorssedlarna.

Vad var då Marias reaktion på denna ekonomiska gallimatias?  Jo, efter att ha granskat siffrorna under en knapp veckas tid svarade hon helt sonika ”Thank you so much Yousef!”.  Med andra ord – hon och till synes också hennes överordnade accepterade denna icke-redovisning för svenska biståndspengar i Gaza utan att det väckte misstankar eller föranledde några som helst vidare åtgärder.

Ett annat intressant faktum är att varken Marias förfrågan eller redovisningen berör VEM pengarna har betalats till.  Vi vet från Hamas modus operandi att organisationen nästlar in sina operatörer i legitima humanitära organisationer, och på så vis får lönen betald av utländskt bistånd.  Det enda sättet att undgå sådan förskingring är en mycket noga due diligence där biståndsgivaren grundligt undersöker varje funktionär i mottagarorganisationen för att försäkra att de inte tillhör Hamas.  Som synes har SIDA inte ställt krav på sådan due diligence, varken av sina egna anställda eller biståndstagarna.

Vilka slutsatser kan vi då dra?

1. Maria Ardaji är antingen inkompetent eller i maskopi med den palestinska organisation hon är tillsatt för att granska.
2. Varken SIDA eller Generalkonsulatet har någon som helst kontroll över de svenska biståndspengar som slussas in i Gaza.
3. Det är möjligt, och förmodligen också sannolikt, att en del av pengarna i detta projekt har använts för att betala lön åt Hamas aktivister. Anledningen till att SIDA påstår sig granska pengaspåret så noga är ju att SIDA själv anser det troligt att förskingringsförsök förekommer.
4. Svenska politiker, tjänstemän och myndigheter saknar belägg för sitt mantra att svenska biståndspengar inte hamnar i palestinska terrororganisationers fickor.

Pengarna som överförts till Gaza i detta projekt, ca 3 miljoner kronor på 2 1/2 år, utgör endast 0,3% av SIDA:s totala bistånd på 400 miljoner kronor per år till Palestinska myndigheten.  Det finns tyvärr ingen anledning att tro att SIDA eller Generalkonsulatet har bättre koll på de resterande hundratals miljoner som överförs till palestinierna genom en uppsjö obskyra projekt.  Utöver SIDA:s bistånd, så ger Sverige ytterligare ca 400 miljoner kronor om året till palestinierna genom  UNRWA och diverse svenska organisationer som slussar pengarna vidare, till exempel Diakonia.  Om denna miljonrullning kontrolleras på samma vårdslösa sätt som Maria Ardaji kontrollerat PPAN-projektet – ja, då kan vi vara ganska säkra på att betydligt mer än 3 miljoner kronor hamnat hos palestinska terrororganisationer.

Generalkonsulatet i Jerusalem har hittat en enkel och elegant lösning på problemet med svenska bloggare som granskar myndigheten.  I Gk:s ögon verkar inte problemet vara kontantstödet till våldsbejakande palestinska organisationer, utan problemet är den svenska allmänhetens insyn i Gk:s verksamhet.  Ta till exempel fallet med terroraffischen – grundproblemet var att affischen med den svenska logon var lätt-tillgänglig i digitala medier, och därmed tillgänglig för allmänhetens granskning.

Så för att förhindra framtida fadäser har nu Generalkonsulatet anmodat en palestinsk bidragsmottagare att inte använda Gk:s logo i digitala medier.  De nya instruktionerna förmedlades av Maria Ardaji, Projekthandläggare,  i ett mejl den 18 juli 2018 till Ashtar Theatre.

Mejlet är allmän handling och lämnades ut i ärende UM2019/46254/JERU.

En av grundvalarna i demokratin är offentlighetsprincipen.  Iden är att allmänheten kan granska myndigheternas tjänsteutövning och maktutövning.  Detta har tre syften – dels att uppdaga tjänstefel och maktmissbruk, dels att kunna utkräva ansvar, och dels att vetskapen hos tjänstemän och folkvalda att de granskas skall orsaka dem att visa återhållsamhet.

Den svenska logon som palestinierna tidigare fäste på bidragsprojekten var en viktig del av offentlighetsmekanismen.  Genom logon kunde svenska skattebetalare lätt få insyn i hur Gk fördelade skattemedlen.  Den som så ville kunde känna sig stolt över hur svenska skattebetalare finansierar olika palestinska våldsbejakande organisationer, och den som hellre ville protestera mot sådant slöseri kunde göra så.

Nu har Generalkonsulatet satt denna mekanism ur spel.  Syftet verkar uppenbart – man vill förhindra att den svenska allmänheten får insyn i Gk:s verksamhet.   Gk är tydligen medveten om att vissa palestinska bidragsmottagare inte är rumsrena, men i stället för att stoppa pengaflödet väljer man i stället att sätta offentlighetsprincipen ur spel.  Lägg märke till att Gk:s anmodan att inte använda logon gäller endast digitala medier, inte tryckta pappersaffischer.  Anledningen tycks vara skriven på väggen – svenska bloggare har inte tillgång till pappersaffischer som sätts upp på plank inom Palestinska myndigheten.  Däremot har de full och omedelbar tillgång till digitala medier.

Generalkonslatet fördelar varje år ca 400 miljoner kronor till olika palestinska myndiheter och verksamheter.  Pengarna kommer från SIDA:s budget, men den verkställande myndigheten är Generalkonsulatet i Jerusalem.  Ett huvudsyfte med det svenska biståndet är att främja palestinsk demokrati, och i synnerhet transparens.  Det är svårt att förstå hur Gk skall lyckas med  detta uppdrag när myndigheten själv undandrar sig politisk och journalistisk granskning och därmed försvårar det demokratiska ansvarsutkrävandet.

Utrikesminister Margot Wallström reste på ett officiellt statsbesök till Palestinska myndigheten den 15-17 december 2016.  Hon mottogs varmt av det palestinska ledarskapet, lett av Ordförande Mahmoud Abbas och dåvarande utrikesminister Riad Malki.  Utöver de vanliga hedersbetygelserna som förekommer vid statsbesök så fick Wallström också mottaga en palestinsk orden – The Grand Star of the Order of Jerusalem.

Från Wallströms ansiktsuttryck och kroppspråk i fotografierna ser det ut som om hon uppskattade utnämningen till ordensriddare.  Det är naturligtvis inget fel i det, hon har säkert jobbat hårt för att göra sig förtjänt av utmärkelsen.

Så här ser medaljen ut i närbild (foto från Wikipedia).  Man kan se att orden utgörs av ett brett band som håller ett ovanligt vackert halssmycke i metall, ca 6-8 cm i omkrets.  Det går inte att se i fotot av vilken metall smycket är tillverkat, men det är inte uteslutet att det är tillverkat i ädelmetall eller åtminstonde överdraget i ädelmetall.

I Sverige finns regler för hur statsråd skall hantera gåvor som de mottagit i tjänsten .  Reglerna är mycket klara och tydliga:  Gåvor som statsråd tar emot inom ramen för sitt uppdrag ska överlämnas till Regeringskansliet för registrering och omhändertagande, se avsnitt 2.1. Detta gäller alla slags gåvor om de inte har ett obetydligt värde.

Gåvor registreras i ett särskilt gåvoregister, och detta register är en allmän handling.  Av ren nyfikenhet begärde jag ut samtliga handlingar som rör Wallströms halssmycke (diarienummer UD2019/03809/RS), inklusive information om smyckets beskaffenhet och värde.  Det förvånande svaret var att det inte finns några allmänna handlingar i ärendet.  Med andra ord – Wallström har undlåtit att registrera sitt halssmycke så som reglerna föreskriver, och därmed har hon inte heller överlämnat smycket till Regeringskansliet.  Detta är ett klart brott mot de regler och föreskrifter som det åligger utrikesministern att följa.

Det finns några undantag till huvudregeln ovan.  Det gäller till exempel personliga gåvor som överlämnats till exempel vid uppvaktning i samband med bemärkelsedagar … eller Gåvor som har sin grund i ett rent vänskapsförhållande och inte har något samband med statsrådets uppdrag tillfaller naturligtvis statsrådet personligen.

Wallström skulle således kunna åberopa två olika skäl för att hon inte registrerat gåvan – antingen att smycket har ett obetydligt värde eller att det rör sig om en rent personlig gåva.

Det går inte att avgöra smyckets värde enbart från fotografiet, och det framstår inte i regelverket hur mycket ”obetydligt värde” är.  Reglerna ger dock en fingervisning, genom att påbjuda att särskilt värdefulla föremål vars värde överstiger 10 000 kr ska fotograferas.  På en skala från noll till 10.000 så skulle jag bedömma att ”obetydligt värde” ligger någonstans i intervallet 0 – 500 kronor.

Genom en enkel sökning på e-bay har jag hittat utropspriser på olika ordensmedaljer från ca $100 – $1.500.  I den lägre änden av skalan är priset högre än vad som rimligen kan anses vara ”obetydligt värde”, och i den övre delen av skalan överstiger priset regelvärkets gräns för särskilt värdefull.  Jag har därför svårt att se att Wallström skulle kunna åberopa ”obetydligt värde” som grund för att hon inte registrerat gåvan.  Och hur som helst – för att fastställa ett ”obetydligt värde” måste föremålet först värderas.   Detta har inte gjorts, eftersom det inte finns någon allmän handling i ärendet.

Då återstår frågan om Wallström kan påstå att gåvan var rent personlig och saknade koppling till hennes uppdrag som statsråd. Svaret tycks vara ett entydigt – Nej.   Först och främst, så fick hon gåvan som en hedersbetygelse under ett officiellt statsbesök.  Om det varit en vänskapsgåva som saknade koppling till hennes uppdrag, så var det ovanligt omdömeslöst och opassande att gåvan överlämnades under de officiella ceremonierna i presidentpalatset.  För det andra, så fick hon orden för sin gärning för det palestinska folket (den exakta ordalydelsen på det vidhängande diplomet är okänd).  OM Wallström hade varit verksam för palestinierna på sin fritid i en ideell förening, eller som författare eller något annat sådant, så kunde man naturligtvis hävda att det var en personlig gåva.  Men så är inte fallet.  I stället utgjordes Wallströms gärning för palestinierna av svenskt diplomatiskt och ekonomiskt stöd som Wallström tilldelade i kraft av sina ämbeten i den svenska statsapparaten.  Så till exempel beviljade Wallström palestinierna ca 3 miljarder kronor i svenskt bistånd för perioden 2015-2019.  Det står med andra ord klart att Wallströms gärning för palestinierna är en och samma som hennes ämbetsmannauppdrag eller statsrådsuppdrag,   För det tredje, så syns det i fotot att diplomet är utsällt till H.E. Margot Wallström.  Hederstiteln H.E. (Her Excellency) tilldelas innehavare av officiella ämbeten och kungligheter, inte privatpersoner.   Det finns således tre mycket starka skäl till att utesluta en personlig gåva och i stället fastställa att Wallström mottog sin orden i egenskap av utrikesminister.

Av intresse är också att reglerna nämner specifikt vissa föremål som till exempel blommor, mat, drycker, konstverk, smycken, och biljetter.  För dessa föremål finns det speciella bestämmelser.  Reglerna nämner ingenting om ordnar, och av det måste vi förstå att det inte finns några speciella regler för just ordnar.  Därför måste Wallströms orden falla under reglerna för smycken.  Just vad gäller smycken, så finns det speciella föreskrifter för hur de skall förvaras, och under vilka omständigheter mottagaren får använda dem.  Wallström har, till synes, också brutit mot dessa regler.

Om Wallström redovisat eller inte redovisat sin orden som gåva är ingen struntsak, i alla fall inte mer struntsak än ett paket Toblerone (Monica Sahlin) eller att närvara vid en middag där Grå Vargarna också närvarar (Mehmed Kaplan).  I Sverige måste folkvalda ämbetsmän uppföra sig mönstergillt, och det innebär att man måste följa regelverken till punkt och pricka.  I bästa fall har Wallström visat prov på både girighet och omdömeslöshet.  Inget av dessa karaktärsdrag är önskvärda hos en utrikesminister.  I värsta fall har Wallström med berått mod stulit statsegendom, vilket naturligtvis måste lagföras.

Jag reser ibland i framtiden.  Härom dagen besökte jag Stockholm år 2031.  Allting såg ganska bekant ut, men det var påtagligt att svenska språket hade totalsanerats och blivit helt könsneutralt och identitetspolitiskt korrekt.

Som tidsresenär blev jag bjuden på lunch på Slottet i hela regentfamiljens närvaro.  Där var både Regent Carl Gustav och Regentgemål Silvia, samt Kron Victoria med sina båda syskon.  Maten var delikat, men måltidens höjdpunkt var ändå prinspersontårtan som serverades till efterrätt.  Den gröna marcipanen glimrade vackert i skenet från personernas diamantsmycken.  Särskilt Prinsmänniska Madeleines diamanthuvudbonad avgav skarpa ljusreflexer.

En liten olycka inträffade när en serveringsperson skulle hälla upp kaffe.  Just den serveringspersonen hade en kroppsform som påfrestade överkroppsöverplaggets knappar extra mycket.  När hen lutade sig fram för att servera kaffet brast plötsligt de tre översta knapparna, och överkroppsunderplagget blev synligt.  Det var ju ganska förargligt, även om plagget hade handknuten rosa spets som i sig var väldigt vacker.  Efter kaffet tog jag snabbt avsked, hämtade min långa ytterklädespersedel och fortsatte ut på stan till fots.

Jag gick in på ett kafe och satte mig.  Vid mitt bord låg en tidning som jag tog upp och bläddrade lite i.  Blicken råkade falla på kontaktannonserna.  Här är ett exempel:  Person söker person, för mysiga hemmakvällar.  Och nästa:  Änk söker gemål som älskar barn och kan laga en droppande kran.  Jaha, det var kanske något tvetydigt, tänkte jag, och fortsatte till ett mer raktframt vädjande som gränsade till uttalad könsdiskriminering:  Person söker gemål som kan föda barn.

Jag bläddrade vidare till platsannonserna.  Där var rikligt med arbetstillfällen för brandmänniskor, lär och sjuksköt.  Dessutom annonserade en grev efter en matlagare med erfarenhet från creole matkultur.  Sista annonsen var en kyrkokör som sökte en erfaren sjungare för bas-tenor-alt-sopran-stämman.

En turist från Australien frågade om hen fick sitta sig vid mitt bord.  Jag blev glad att få sällskap, och efter en pratstund över en kopp kaffe fick jag lov att fotografera hen.  Ljuset inne i kafeet var dåligt, men jag var lite tveksam om att påpeka detta.  Hen såg tvekan i mitt ansikte, och sade då att hen själv föredrog direkt solljus och en vit eller ljus bakgrund.  Hen sade också att det gick bra att beskriva hens hudfärg som den var – hen var varken afro eller svensk.

Jag fortsatte min promenad, och kom förbi en nattklubb med följande lägsta åldersgränser för kvällens evenemang:  Personer 26 år, människopersoner 24 år, personmänniskor 22 år och personer 20 år.  Efter ytterligare några hundra meter kom jag till en avspärrning.  Innanför stod en förperson och gav order till ett halvdussin vägarbetare utrustade med spadar.  För att bevara ett könsneutralt tilltal sade hen muntert: Tösapågar, låt oss gräva diket och få jobbet gjort snabbt, sen kan vi fika.  Men det tilltalet gillade inte två biffiga personer, som hade synligt höga testosteronnivåer och genast började uppträda hotfullt.  De var skåningar, och visste precis vad ordet betydde på den gamla goda tiden när en tös var en tös, en påg var en påg, och en tösapåg något helt annat.

Minns ni den palestinska kulturfestivalen med den våldsbejakande affischen och svenska generalkonsulatets logga?

Den orsakade en proteststorm i somras.  Generalkonsulatets diplomatiska icke-svar var att ”Generalkonsulatet följer upp varje enskilt program och för en kontinuerlig dialog med partnerorganisationer om de program som får stöd så att de lever upp till de överenskommelser som har gjorts. Sverige tar avstånd från våldshandlingar och svenskt utvecklingssamarbete går inte till våldsbejakande ändamål.”  (Mejl från Konsul Annika Johansson den 19 juli.)

Efter lång väntan har jag nu fått ut en bunke allmänna handlingar som rör affischen.  Av intresse är följande mejl från Programledare Maria Ardaji till en av festivalens organisatörer den 9 juli.  Där står det klart och tydligt att Generalkonsulatet har förhandsgranskat affischen och godkänt den.

Så nu vet vi med säkerhet det vi tidigare misstänkt:  Svenska generalkonsulatet i Jerusalem saknar förståelse för ordet ”våldsbejakande”.  En våldsbejakande affisch hoppade upp och bet en anställd i ansiktet, och hon reagerade inte.  Trots det, så har Generalkonsulatet i uppdrag att fördela 400 miljoner kronor om året i svenskt bistånd till Palestinska myndigheten.  Hela biståndsprogrammet borde omedelbart läggas på is medan Generalkonsulatets kompetens utreds.

(Jag har gjort en förfrågan om vem denne ”communication person” är.  Svar förväntas om ca ett halvår.)

Ja, det verkar faktiskt som om Sveriges Generalkonsulat i Jerusalem bryter mot svensk lagstiftning om behandling av personuppgifter.  Och inte  bara det, utan generalkonsulatets personal tycks också sakna elementär kunskap om dataskyddsförordningens (GDPR) regler vad gäller fotografier som publicerats innan lagen trädde i kraft.  Bristerna, som bland annat gäller personuppgifter om barn, är allvarliga – EU:s regler förelägger administrativa böter på upp till EUR 20 miljoner för myndigheter som bryter mot GDPR.  Och detta är då samma generalkonsulat som årligen fördelar 300-400 miljoner kronor i svenskt bistånd till Palestinska myndigheten, med fokus på demokratiuppbyggnad och barns rättigheter. 

Generalkonsulatet driver en Facebook-sida med notiser om till exempel biståndsprojekt, seminarier, eller evenemang med svensk anknytning.  Notiserna illustreras rikligt med fotografier, och dessa foton visar alltsom oftast människor med identifierbara ansikten.  Just nu ligger 670 fotografier uppe på Generalkonsulatets sida, inklusive något hundratal där barn är med.

Dataskyddsförordningen (GDPR) trädde i kraft den 25 maj i år och fastställer reglerna för behandling av personuppgifter.   Enligt GDPR utgör fotografier som möjliggör identifiering en personuppgift, och i det ganska vida begreppet ”behandla” ingår både publicering och arkivering.  Med andra ord – en myndighet anses behandla personuppgifterna om den har ett digitalt arkiv med gamla fotografier, eller om den publicerar fotografier på en web-sajt, och måste då följa reglerna i GDPR.

För några månader sedan tittade jag igenom Generalkonsulatets Facebook-sida, och det slog mig att Generalkonsulatet omöjligen kunnat införliva alla 670 fotografier, där de äldsta går tillbaka till 2013, med de nya reglerna.  Den 26:e juli sände jag en förfrågan till Generalkonsulatet om de hade skriftliga medgivanden att publicera foton av barn på Facebook-sidan.  Efter en månads väntan och två påminnelser (betydligt längre än JO:s riktlinjer om svar samma dag…) fick jag svaret att ”Generalkonsulatet följer gällande lagar och då även dataskyddslagen GDPR som trädde ikraft den 25 maj i år, inklusive inhämtande av godkännande av målsman för publicering av bilder på barn.”  Det lät ju betryggande, precis så som man förväntar sig att en svensk myndighet som värnar om barns rättigheter skall gå tillväga.

En av reglerna i GDPR är att myndigheter måste fastställa och notera en s.k. rättslig grund för att behandla varje personuppgift.  I Artikel 6 finns det fem giltiga rättsliga grunder, för att  som i vårt fall arkivera och publicera fotografier.  Två av grunderna kan vara relevanta för Generalkonsulatets Facebook-sida:  Antingen har fotografierna ”allmänt intresse” för att beskriva Generalkonsulatets verksamhet och då behövs inte medgivande från de avbildade personerna, eller så har de avbildade personerna gett sitt uttryckliga samtycke till publicering.

Jag följde därför upp korrespondensen med en begäran att få ut dessa noteringar och medgivanden, som båda utgör allmänna handlingar, för nio utvalda foton.  Efter ytterligare tre veckors väntan kom svaret att ”De begärda allmänna handlingarna har inte kunnat återfinnas på generalkonsulatet i Jerusalem. Generalkonsulatet har ingen skyldighet att redovisa den legala grunden för bilder som publicerats på generalkonsulatets Facebooksida före den 25 maj i år annat än om ingivaren eller ingivarens barn finns avbildade på någon av bilderna och hen har synpunkter på denna behandling.”   Tf. Generalkonsul Tomas Brundin bekräftade i ett telefonsamtal att detta är Generalkonsulatets ståndpunkt.  Därmed bekräftade han också att Generalkonsulatet helt ignorerar sina skyldigheter under dataskyddsförordingen.  Varken de nödvändiga noteringarna om rättslig grund eller samtycken existerar.

För att publicera foton av anställda är både ”allmänt intresse-grunden” och de tekniska betingelserna för giltiga medgivanden begränsade, på grund av beroendeförhållandet mellan anställd och arbetsgivare.  Här är en julhälsning med samtliga Generalkonsulatets anställda.  Detta fotografi kan kosta Generalkonsulatet, vilket innebär svenska skattebetalare, EUR 20 miljoner i böter.

(Jag återpublicerar detta och nästa foto i journalistiskt syfte, vilket är tillåtet enligt GDPR.  Myndigheter kan inte åberopa journalistiskt syfte.)

Det finns inga särskilda regler för att publicera fotografier av barn, utöver att endast målsman kan ge medgivande för barn under 16 år.  Trots det är det allmän kännedom inom foto- och publicistbranscherna att man måste var mycket försiktig när det gäller fotografier av barn.  Så till exempel har många skolor slutat producera skolfoton och skolkataloger, yrkesfotografer samlar in skriftliga medgivanden till att arkivera foton, idrottsföreningar begär muntligt medgivande från föräldrar innan de publicerar foton från tävlingar, osv.  Här är ett exempel på ett fotografi som till synes är taget vid en gatufestival, och som saknar direkt koppling till Generalkonsulatets verksamheter.  Som nämnt ovan, så har Generalkonsulatet inte bemödat sig med att inhämta målsmans tillstånd att publicera fotot på Facebook. Det kan kosta EUR 20 miljoner till, och därmed är Generalkonsulatet uppe i ett potentiellt bötesbelopp på totalt EUR 40 miljoner…

Totalt har Generalkonsulatet 670 fotografier på sin Facebook-sida, och i majoriteten av dem kan människor identifieras.  Det rör sig således inte om något tekniskt misstag eller något enstaka fotografi som slunkit igenom kontrollen.  I stället bryter Generalkonsulatet till synes systematiskt och med berått mod mot svensk lagstiftning och mot grundläggande demokratiska principer om invdividens integritetsskydd.

Det finns säkert fler svenska myndigheter som bryter mot den nya dataskyddsförordningen, antingen genom slarv, okunskap eller för att man inte hunnit uppdatera sina system.  Men sådana ursäkter är inte relevanta för en myndighet som årligen förmedlar 300-400 miljoner kronor i bistånd till Palestinska myndigheten för att stärka demokratin och barns rättigheter.  Den uppenbara frågan är om svenska skattebetalare fortsatt kan betro Generalkonsulatet med denna uppgift när myndigheten själv till synes bryter så flagrant mot de svenska demokratireglerna.