Margot och halssmycket
Utrikesminister Margot Wallström reste på ett officiellt statsbesök till Palestinska myndigheten den 15-17 december 2016. Hon mottogs varmt av det palestinska ledarskapet, lett av Ordförande Mahmoud Abbas och dåvarande utrikesminister Riad Malki. Utöver de vanliga hedersbetygelserna som förekommer vid statsbesök så fick Wallström också mottaga en palestinsk orden – The Grand Star of the Order of Jerusalem.
Från Wallströms ansiktsuttryck och kroppspråk i fotografierna ser det ut som om hon uppskattade utnämningen till ordensriddare. Det är naturligtvis inget fel i det, hon har säkert jobbat hårt för att göra sig förtjänt av utmärkelsen.
Så här ser medaljen ut i närbild (foto från Wikipedia). Man kan se att orden utgörs av ett brett band som håller ett ovanligt vackert halssmycke i metall, ca 6-8 cm i omkrets. Det går inte att se i fotot av vilken metall smycket är tillverkat, men det är inte uteslutet att det är tillverkat i ädelmetall eller åtminstonde överdraget i ädelmetall.
I Sverige finns regler för hur statsråd skall hantera gåvor som de mottagit i tjänsten . Reglerna är mycket klara och tydliga: Gåvor som statsråd tar emot inom ramen för sitt uppdrag ska överlämnas till Regeringskansliet för registrering och omhändertagande, se avsnitt 2.1. Detta gäller alla slags gåvor om de inte har ett obetydligt värde.
Gåvor registreras i ett särskilt gåvoregister, och detta register är en allmän handling. Av ren nyfikenhet begärde jag ut samtliga handlingar som rör Wallströms halssmycke (diarienummer UD2019/03809/RS), inklusive information om smyckets beskaffenhet och värde. Det förvånande svaret var att det inte finns några allmänna handlingar i ärendet. Med andra ord – Wallström har undlåtit att registrera sitt halssmycke så som reglerna föreskriver, och därmed har hon inte heller överlämnat smycket till Regeringskansliet. Detta är ett klart brott mot de regler och föreskrifter som det åligger utrikesministern att följa.
Det finns några undantag till huvudregeln ovan. Det gäller till exempel personliga gåvor som överlämnats till exempel vid uppvaktning i samband med bemärkelsedagar … eller Gåvor som har sin grund i ett rent vänskapsförhållande och inte har något samband med statsrådets uppdrag tillfaller naturligtvis statsrådet personligen.
Wallström skulle således kunna åberopa två olika skäl för att hon inte registrerat gåvan – antingen att smycket har ett obetydligt värde eller att det rör sig om en rent personlig gåva.
Det går inte att avgöra smyckets värde enbart från fotografiet, och det framstår inte i regelverket hur mycket ”obetydligt värde” är. Reglerna ger dock en fingervisning, genom att påbjuda att särskilt värdefulla föremål vars värde överstiger 10 000 kr ska fotograferas. På en skala från noll till 10.000 så skulle jag bedömma att ”obetydligt värde” ligger någonstans i intervallet 0 – 500 kronor.
Genom en enkel sökning på e-bay har jag hittat utropspriser på olika ordensmedaljer från ca $100 – $1.500. I den lägre änden av skalan är priset högre än vad som rimligen kan anses vara ”obetydligt värde”, och i den övre delen av skalan överstiger priset regelvärkets gräns för särskilt värdefull. Jag har därför svårt att se att Wallström skulle kunna åberopa ”obetydligt värde” som grund för att hon inte registrerat gåvan. Och hur som helst – för att fastställa ett ”obetydligt värde” måste föremålet först värderas. Detta har inte gjorts, eftersom det inte finns någon allmän handling i ärendet.
Då återstår frågan om Wallström kan påstå att gåvan var rent personlig och saknade koppling till hennes uppdrag som statsråd. Svaret tycks vara ett entydigt – Nej. Först och främst, så fick hon gåvan som en hedersbetygelse under ett officiellt statsbesök. Om det varit en vänskapsgåva som saknade koppling till hennes uppdrag, så var det ovanligt omdömeslöst och opassande att gåvan överlämnades under de officiella ceremonierna i presidentpalatset. För det andra, så fick hon orden för sin gärning för det palestinska folket (den exakta ordalydelsen på det vidhängande diplomet är okänd). OM Wallström hade varit verksam för palestinierna på sin fritid i en ideell förening, eller som författare eller något annat sådant, så kunde man naturligtvis hävda att det var en personlig gåva. Men så är inte fallet. I stället utgjordes Wallströms gärning för palestinierna av svenskt diplomatiskt och ekonomiskt stöd som Wallström tilldelade i kraft av sina ämbeten i den svenska statsapparaten. Så till exempel beviljade Wallström palestinierna ca 3 miljarder kronor i svenskt bistånd för perioden 2015-2019. Det står med andra ord klart att Wallströms gärning för palestinierna är en och samma som hennes ämbetsmannauppdrag eller statsrådsuppdrag, För det tredje, så syns det i fotot att diplomet är utsällt till H.E. Margot Wallström. Hederstiteln H.E. (Her Excellency) tilldelas innehavare av officiella ämbeten och kungligheter, inte privatpersoner. Det finns således tre mycket starka skäl till att utesluta en personlig gåva och i stället fastställa att Wallström mottog sin orden i egenskap av utrikesminister.
Av intresse är också att reglerna nämner specifikt vissa föremål som till exempel blommor, mat, drycker, konstverk, smycken, och biljetter. För dessa föremål finns det speciella bestämmelser. Reglerna nämner ingenting om ordnar, och av det måste vi förstå att det inte finns några speciella regler för just ordnar. Därför måste Wallströms orden falla under reglerna för smycken. Just vad gäller smycken, så finns det speciella föreskrifter för hur de skall förvaras, och under vilka omständigheter mottagaren får använda dem. Wallström har, till synes, också brutit mot dessa regler.
Om Wallström redovisat eller inte redovisat sin orden som gåva är ingen struntsak, i alla fall inte mer struntsak än ett paket Toblerone (Monica Sahlin) eller att närvara vid en middag där Grå Vargarna också närvarar (Mehmed Kaplan). I Sverige måste folkvalda ämbetsmän uppföra sig mönstergillt, och det innebär att man måste följa regelverken till punkt och pricka. I bästa fall har Wallström visat prov på både girighet och omdömeslöshet. Inget av dessa karaktärsdrag är önskvärda hos en utrikesminister. I värsta fall har Wallström med berått mod stulit statsegendom, vilket naturligtvis måste lagföras.
En könsneutral framtidssaga
Jag reser ibland i framtiden. Härom dagen besökte jag Stockholm år 2031. Allting såg ganska bekant ut, men det var påtagligt att svenska språket hade totalsanerats och blivit helt könsneutralt och identitetspolitiskt korrekt.
Som tidsresenär blev jag bjuden på lunch på Slottet i hela regentfamiljens närvaro. Där var både Regent Carl Gustav och Regentgemål Silvia, samt Kron Victoria med sina båda syskon. Maten var delikat, men måltidens höjdpunkt var ändå prinspersontårtan som serverades till efterrätt. Den gröna marcipanen glimrade vackert i skenet från personernas diamantsmycken. Särskilt Prinsmänniska Madeleines diamanthuvudbonad avgav skarpa ljusreflexer.
En liten olycka inträffade när en serveringsperson skulle hälla upp kaffe. Just den serveringspersonen hade en kroppsform som påfrestade överkroppsöverplaggets knappar extra mycket. När hen lutade sig fram för att servera kaffet brast plötsligt de tre översta knapparna, och överkroppsunderplagget blev synligt. Det var ju ganska förargligt, även om plagget hade handknuten rosa spets som i sig var väldigt vacker. Efter kaffet tog jag snabbt avsked, hämtade min långa ytterklädespersedel och fortsatte ut på stan till fots.
Jag gick in på ett kafe och satte mig. Vid mitt bord låg en tidning som jag tog upp och bläddrade lite i. Blicken råkade falla på kontaktannonserna. Här är ett exempel: Person söker person, för mysiga hemmakvällar. Och nästa: Änk söker gemål som älskar barn och kan laga en droppande kran. Jaha, det var kanske något tvetydigt, tänkte jag, och fortsatte till ett mer raktframt vädjande som gränsade till uttalad könsdiskriminering: Person söker gemål som kan föda barn.
Jag bläddrade vidare till platsannonserna. Där var rikligt med arbetstillfällen för brandmänniskor, lär och sjuksköt. Dessutom annonserade en grev efter en matlagare med erfarenhet från creole matkultur. Sista annonsen var en kyrkokör som sökte en erfaren sjungare för bas-tenor-alt-sopran-stämman.
En turist från Australien frågade om hen fick sitta sig vid mitt bord. Jag blev glad att få sällskap, och efter en pratstund över en kopp kaffe fick jag lov att fotografera hen. Ljuset inne i kafeet var dåligt, men jag var lite tveksam om att påpeka detta. Hen såg tvekan i mitt ansikte, och sade då att hen själv föredrog direkt solljus och en vit eller ljus bakgrund. Hen sade också att det gick bra att beskriva hens hudfärg som den var – hen var varken afro eller svensk.
Jag fortsatte min promenad, och kom förbi en nattklubb med följande lägsta åldersgränser för kvällens evenemang: Personer 26 år, människopersoner 24 år, personmänniskor 22 år och personer 20 år. Efter ytterligare några hundra meter kom jag till en avspärrning. Innanför stod en förperson och gav order till ett halvdussin vägarbetare utrustade med spadar. För att bevara ett könsneutralt tilltal sade hen muntert: Tösapågar, låt oss gräva diket och få jobbet gjort snabbt, sen kan vi fika. Men det tilltalet gillade inte två biffiga personer, som hade synligt höga testosteronnivåer och genast började uppträda hotfullt. De var skåningar, och visste precis vad ordet betydde på den gamla goda tiden när en tös var en tös, en påg var en påg, och en tösapåg något helt annat.
Sverige godkänner våldsam affisch
Minns ni den palestinska kulturfestivalen med den våldsbejakande affischen och svenska generalkonsulatets logga?
Den orsakade en proteststorm i somras. Generalkonsulatets diplomatiska icke-svar var att ”Generalkonsulatet följer upp varje enskilt program och för en kontinuerlig dialog med partnerorganisationer om de program som får stöd så att de lever upp till de överenskommelser som har gjorts. Sverige tar avstånd från våldshandlingar och svenskt utvecklingssamarbete går inte till våldsbejakande ändamål.” (Mejl från Konsul Annika Johansson den 19 juli.)
Efter lång väntan har jag nu fått ut en bunke allmänna handlingar som rör affischen. Av intresse är följande mejl från Programledare Maria Ardaji till en av festivalens organisatörer den 9 juli. Där står det klart och tydligt att Generalkonsulatet har förhandsgranskat affischen och godkänt den.
Så nu vet vi med säkerhet det vi tidigare misstänkt: Svenska generalkonsulatet i Jerusalem saknar förståelse för ordet ”våldsbejakande”. En våldsbejakande affisch hoppade upp och bet en anställd i ansiktet, och hon reagerade inte. Trots det, så har Generalkonsulatet i uppdrag att fördela 400 miljoner kronor om året i svenskt bistånd till Palestinska myndigheten. Hela biståndsprogrammet borde omedelbart läggas på is medan Generalkonsulatets kompetens utreds.
(Jag har gjort en förfrågan om vem denne ”communication person” är. Svar förväntas om ca ett halvår.)
Bryter Generalkonsulatet mot lagen?
Ja, det verkar faktiskt som om Sveriges Generalkonsulat i Jerusalem bryter mot svensk lagstiftning om behandling av personuppgifter. Och inte bara det, utan generalkonsulatets personal tycks också sakna elementär kunskap om dataskyddsförordningens (GDPR) regler vad gäller fotografier som publicerats innan lagen trädde i kraft. Bristerna, som bland annat gäller personuppgifter om barn, är allvarliga – EU:s regler förelägger administrativa böter på upp till EUR 20 miljoner för myndigheter som bryter mot GDPR. Och detta är då samma generalkonsulat som årligen fördelar 300-400 miljoner kronor i svenskt bistånd till Palestinska myndigheten, med fokus på demokratiuppbyggnad och barns rättigheter.
Generalkonsulatet driver en Facebook-sida med notiser om till exempel biståndsprojekt, seminarier, eller evenemang med svensk anknytning. Notiserna illustreras rikligt med fotografier, och dessa foton visar alltsom oftast människor med identifierbara ansikten. Just nu ligger 670 fotografier uppe på Generalkonsulatets sida, inklusive något hundratal där barn är med.
Dataskyddsförordningen (GDPR) trädde i kraft den 25 maj i år och fastställer reglerna för behandling av personuppgifter. Enligt GDPR utgör fotografier som möjliggör identifiering en personuppgift, och i det ganska vida begreppet ”behandla” ingår både publicering och arkivering. Med andra ord – en myndighet anses behandla personuppgifterna om den har ett digitalt arkiv med gamla fotografier, eller om den publicerar fotografier på en web-sajt, och måste då följa reglerna i GDPR.
För några månader sedan tittade jag igenom Generalkonsulatets Facebook-sida, och det slog mig att Generalkonsulatet omöjligen kunnat införliva alla 670 fotografier, där de äldsta går tillbaka till 2013, med de nya reglerna. Den 26:e juli sände jag en förfrågan till Generalkonsulatet om de hade skriftliga medgivanden att publicera foton av barn på Facebook-sidan. Efter en månads väntan och två påminnelser (betydligt längre än JO:s riktlinjer om svar samma dag…) fick jag svaret att ”Generalkonsulatet följer gällande lagar och då även dataskyddslagen GDPR som trädde ikraft den 25 maj i år, inklusive inhämtande av godkännande av målsman för publicering av bilder på barn.” Det lät ju betryggande, precis så som man förväntar sig att en svensk myndighet som värnar om barns rättigheter skall gå tillväga.
En av reglerna i GDPR är att myndigheter måste fastställa och notera en s.k. rättslig grund för att behandla varje personuppgift. I Artikel 6 finns det fem giltiga rättsliga grunder, för att som i vårt fall arkivera och publicera fotografier. Två av grunderna kan vara relevanta för Generalkonsulatets Facebook-sida: Antingen har fotografierna ”allmänt intresse” för att beskriva Generalkonsulatets verksamhet och då behövs inte medgivande från de avbildade personerna, eller så har de avbildade personerna gett sitt uttryckliga samtycke till publicering.
Jag följde därför upp korrespondensen med en begäran att få ut dessa noteringar och medgivanden, som båda utgör allmänna handlingar, för nio utvalda foton. Efter ytterligare tre veckors väntan kom svaret att ”De begärda allmänna handlingarna har inte kunnat återfinnas på generalkonsulatet i Jerusalem. Generalkonsulatet har ingen skyldighet att redovisa den legala grunden för bilder som publicerats på generalkonsulatets Facebooksida före den 25 maj i år annat än om ingivaren eller ingivarens barn finns avbildade på någon av bilderna och hen har synpunkter på denna behandling.” Tf. Generalkonsul Tomas Brundin bekräftade i ett telefonsamtal att detta är Generalkonsulatets ståndpunkt. Därmed bekräftade han också att Generalkonsulatet helt ignorerar sina skyldigheter under dataskyddsförordingen. Varken de nödvändiga noteringarna om rättslig grund eller samtycken existerar.
För att publicera foton av anställda är både ”allmänt intresse-grunden” och de tekniska betingelserna för giltiga medgivanden begränsade, på grund av beroendeförhållandet mellan anställd och arbetsgivare. Här är en julhälsning med samtliga Generalkonsulatets anställda. Detta fotografi kan kosta Generalkonsulatet, vilket innebär svenska skattebetalare, EUR 20 miljoner i böter.
(Jag återpublicerar detta och nästa foto i journalistiskt syfte, vilket är tillåtet enligt GDPR. Myndigheter kan inte åberopa journalistiskt syfte.)
Det finns inga särskilda regler för att publicera fotografier av barn, utöver att endast målsman kan ge medgivande för barn under 16 år. Trots det är det allmän kännedom inom foto- och publicistbranscherna att man måste var mycket försiktig när det gäller fotografier av barn. Så till exempel har många skolor slutat producera skolfoton och skolkataloger, yrkesfotografer samlar in skriftliga medgivanden till att arkivera foton, idrottsföreningar begär muntligt medgivande från föräldrar innan de publicerar foton från tävlingar, osv. Här är ett exempel på ett fotografi som till synes är taget vid en gatufestival, och som saknar direkt koppling till Generalkonsulatets verksamheter. Som nämnt ovan, så har Generalkonsulatet inte bemödat sig med att inhämta målsmans tillstånd att publicera fotot på Facebook. Det kan kosta EUR 20 miljoner till, och därmed är Generalkonsulatet uppe i ett potentiellt bötesbelopp på totalt EUR 40 miljoner…
Totalt har Generalkonsulatet 670 fotografier på sin Facebook-sida, och i majoriteten av dem kan människor identifieras. Det rör sig således inte om något tekniskt misstag eller något enstaka fotografi som slunkit igenom kontrollen. I stället bryter Generalkonsulatet till synes systematiskt och med berått mod mot svensk lagstiftning och mot grundläggande demokratiska principer om invdividens integritetsskydd.
Det finns säkert fler svenska myndigheter som bryter mot den nya dataskyddsförordningen, antingen genom slarv, okunskap eller för att man inte hunnit uppdatera sina system. Men sådana ursäkter är inte relevanta för en myndighet som årligen förmedlar 300-400 miljoner kronor i bistånd till Palestinska myndigheten för att stärka demokratin och barns rättigheter. Den uppenbara frågan är om svenska skattebetalare fortsatt kan betro Generalkonsulatet med denna uppgift när myndigheten själv till synes bryter så flagrant mot de svenska demokratireglerna.
SIDAs bistånd till Palestinska myndigheten
Översikt
Sveriges utvecklingsbistånd till Palestinska myndigheten planeras uppgå till 1,5 miljarder kronor under perioden 2015-2019. Pengarna betalas ut som stöd till en uppsjö av olika projekt som SIDA och Svenska generalkonsulatet i Jerusalem har valt ut. Dessa två myndigheter har också gemensamt ansvar för att pengarna används i enlighet med UD:s biståndsstrategi och att de bidrar till att uppnå de konkreta utveckingsmål som UD har satt upp. Det rör sig om mycket pengar, mycket ambitiösa mål och en mycket komplex insatsportfölj. Därför är det fullt rimligt att SIDA har fått i uppdrag att genomföra en utvärdering av biståndsstrategin efter halva budgetperiodens förlopp.
Utvärderingen bär den lovande titeln Fördjupad strategirapport för Sveriges utvecklingssamarbete med Palestina 2015-2019 och publicerades i mars 2018. Tyvärr ger den 20 sidor långa rapporten inga svar på viktiga frågor, och den framstår i bästa fall som välformulerat byråkratiskt snömos. Rapporten förstärker det redan starka intrycket av att Sveriges bistånd till palestinierna i grund och botten är politiskt betingat i stället för att riktas mot konkreta utvecklingsbehov.
Allmänna iakttagelser
Låt mig börja med några allmänna iakttagelser. Utvärderingens mandat täcker knappt hälften av Sveriges totala bistånd till Palestinska myndigheten. Den andra hälften, dvs ytterligare drygt 1,5 miljarder på fem år, betalas genom andra kanaler, tex som bidrag till FN-organet UNWRA. Uppdelningen gör det omöjligt för utomstående att få en överblick över det totala biståndets mål och effektivitet, samtidigt som en utvärdering av endast halva kassaflödet inte kan belysa brister i samverkan eller brister i synergi mellan de två biståndshalvorna.
En annan allmän iakttagelse gäller rapportens publiceringsdatum. Den släpptes i mars 2018, och täcker åren 2015, 2016 och halva 2017. Resultaten för halvårsredovisningen 2017 är dock inte med, och därför täcker rapporten egentligen bara de två första åren av en femårsperiod. Med detta tidsperspektiv vore allt gott och väl om rapporten hade publicerats ett år tidigare, dvs i mars 2017. Som det är nu så återstod bara 18 månader av en femårig budgetperiod vid rapportens offentliggörande. Därmed blev det helt omöjligt att åtgärda de brister som eventuellt skulle uppdagas i granskningen.
En sista allmän iakttagelse gäller avsaknaden av en redogörelse för metodik, uppdrag och författare. Granskar utvärderingen samtliga projekt eller bara ett stickprov? Vad var det egentliga granskningsuppdraget? Vem har gjort rapporten – SIDA eller Svenska generalkonsulatet, eller båda tillsammans? Rapporten är publicerad under SIDA:s logotyp, men tyvärr är det så att SIDA inte har rutinmässig tillgång till generalkonsulatets material vad gäller individuella biståndsprojekt och deras budget, och därför är det en öppen fråga om SIDA verkligen har kunnat genomföra en djupgående granskning. Avsaknaden av en författare eller kontaktperson gör det omöjligt att följa upp med frågor vad gäller rapportens innehåll, annat än till SIDAs allmänna mejladress.
Budget och resultat
Låt oss nu vända blicken mot de resultat som redovisas. Bedömningen av utvecklingen i förhållande till det önskade resultatet av biståndsstrategin, och genomförandet av insatsportföljen är uppdelad i tre insatsområden, som i sin tur är indelade i underavdelningar:
- ”Stärkt demokrati samt ökad jämstäldhet och respekt för mänskliga rättigheter” (5 underavdelningar)
- ”Förbättrad miljö och ökad motståndskraft mot miljöförändringar, klimatpåverkan och katastrofer” (3 underavdelningar)
- ”Stärkt privatsektorutveckling” (4 underavdelningar)
Varje underavdelning har bedömts både vad gäller utvecklingen i förhållande till det önskade resultatet av biståndsstrategin, såväl som genomförande av insatsportföljen, för åren 2015 och 2016 var för sig.
I 3 av 5 underavdelningar i det första insatsområdet (Stärkt demokrati) har ”utvecklingen /har/ inte gått i önskvärd riktning” år 2016. Eller för att uttrycka det på vanlig svenska: I 60% av projektområdena (i denna grupp) har det svenska biståndet uppnått noll resultat. Om man tittar på 2015 visar rapporten att i två av dessa tre underavdelningar har ”utvecklingen delvis gått i rätt riktning”, förvisso ett något bättre resultat. Men detta gör bara saken ännu värre. Trots att utvecklingen gick åt rätt håll vid början av biståndsinsatserna, och trots att Sverige pumpade in mängder av pengar, så lyckades man alltså inte upprätthålla den positiva trenden, och i själva verket vände utvecklingen och började gå bakåt. Med tanke på att denna insatsgrupp fick 78% av det totala biståndet (452 miljoner kronor av totalt 583 utbetalade miljoner), så är det ganska rimligt om svenska skattebetalare är rejält besvikna.
Vad var det då egentligen som Sverige ville men misslyckades att uppnå med 452 miljoner kronor? Jo, det var att bygga ”stärkta, mer transparenta och demokratiskt styrda offentliga palestinska institutioner; stärkt yttrandefrihet, inklusive fria och oberoende medier”; samt ”mer effektiva ansvarsutkrävande mekanismer, inklusive ett mer livskraftigt och pluralistiskt samhälle”. Med andra ord befinner vi oss här inom den humanitära stormakten Sveriges paradgrenar, och trots det fick skattebetalarna noll utdelning för sina pengar.
För att vara rättvis mot SIDA så är inte allting nattsvart. I 6 av 7 underavdelningar i grupperna ”Förbättrad miljö” och ”Stärkt privatsektorutveckling” har ”utvecklingen /har/ delvis gått i önskvärd riktning”. Det är berömvärt, men det var inte där merparten av skattebetalarnas pengar investerades. Av intresse är att inom gruppen ”Förbättrad miljö” verkade allting gå någorlunda bra år 2015 när Sverige bara betalade ut 9 miljoner kronor. År 2016 ökade utbetalningarna till 51 miljoner, med resultatet att utvecklingen vände och började gå bakåt, både vad gäller ”Tillgången till rent vatten och sanitet” samt ”Säkrare avfallshantering.” Med andra ord – ju mer pengar Sverige spenderade på rent vatten och avfallshantering, desto sämre blev livskvaliten för palestinierna.
Av speciellt intresse är att inom avdelningen ”Ökad kapacitet … /att/ hantera katastrofer” så har ”insatsportföljen inte genomförts enligt plan”. Det framgår inte vad det innebär i praktiken att insatsen inte genomfördes enligt plan, och utan förklaring lämnas fältet öppet för frågor och gissningar. Om pengarna inte användes till planerade projekt, vart tog de då vägen? Om de svenska tjänstemännen inte kunde hitta lämpliga projekt inom det planerade insatsområdet, varför betalade man ut pengarna överhuvudtaget? Rapporten ger inga svar. Jag kan inte heller undgå den sarkastiska tanken att när det gäller katastrofhantering har Sverige kanske inte så mycket att lära ut.
Fortsatta insatser under återstoden av strategiperioden
Det är inte nog med att faktiska insatser där huvuddelen av pengarna satsats har havererat och att planerade insatser inte genomförts enligt plan, utan dessutom betonar rapporten att ”det har överlag varit svårt att nå hållbarhet i uppnådda resultat” samt att ”det är svårt att hävda att det finns hållbarhet i uppnådda resultat”. I en annan avdelning sammanfattar rapporten att ”enligt Sidas bedömning i denna rapport finns inget resultatområde där utvecklingen går klart framåt”. Med andra ord – efter två år och en halv miljard kronor har SIDA i princip inte åstadkommit någonting alls, och i de få fall man uppnått resultat är dessa resultat endast temporära. Trots det, så framlägger rapporten slutsatsen att det ”inte föreligger något behov av att förändra strategins inriktning eller resultat”. Detta är inte en löstryckt mening från brödtexten. Detta är den centrala slutsatsen som står som första punkt i sammanfattningen. I stället borde den logiska slutsatsen rimligtvis vara att omedelbart stoppa all vidare verksamhet samt genomföra en fullständig revision och nyplanering.
Orsakerna till misslyckandet
Rapporten analyserar inte orsakerna till det faktiska misslyckandet eftersom SIDA i grunden anser att biståndet till Palestinska myndigheten utgjort en lyckad insats. Trots det, slår SIDA/Svenska generalkonsulatet slentrianmässigt fast att ”den israeliska ockupationen fortsätter att utgöra det största utvecklingshindret i Palestina”. Med andra ord, om det har funnits brister i SIDA:s agerande eller hos Palestinska myndigheten så är dessa brister obetydliga i förhållande till den israeliska ockupationens negativa påverkan. Kan det verkligen vara så enkelt? Om så vore fallet borde Vietnam, Kuba och Nordkorea vara demokratiska mönsterländer, eftersom de inte lider av israelisk ockupation som saboterar det svenska demokratibygget. I verkligheten är det naturligtvis så att det finns andra systematiska förhållanden hos mottagarländerna som hindrar den demokratiska och statsbärande utvecklingen, annars hade länderna ju inte haft behov av svenskt bistånd överhuvudtaget.
Hamas nämns fyra gånger i rapporten, men bara i samband med den politiska konflikten med Fatah. Med andra ord, så ser SIDA/Svenska generalkonsulatet inte Hamas styre i Gaza som ett hinder för svenskt utvecklingsarbete, trots att Sverige enligt svensk lag inte får samarbeta med terrorstämplade Hamas, och trots att Israel faktiskt slutade ockupera Gaza för 13 år sedan.
Ursäkten att den israeliska ockupationen är orsak till biståndsstrategins uteblivna resultat kan också prövas i förhållande till de specifika projektinsatserna. Så till exempel har utvecklingen gått bakåt i området ”Stärkt yttrandefrihet, inklusive fria och oberoende medier.” Men är det verkligen den israeliska ockupationen som har tystat palestinska medier? Rapporten kommer själv med svaret att ”i det polariserade samhället hotas journalister och de utsätts även för godtyckliga frihetsberövanden. Det finns en allmän misstro mot officiella medier och ökad censur av regeringen… ” Med andra ord, om yttrandefriheten begränsats i Palestinska myndigheterna har det ingenting med Israel att göra. Vidare slår rapporten fast att utvecklingen inom området ”Stärkta, mer transparenta och demokratiskt styrda offentliga palestinska institutioner” går i negativ riktning. Orsaken är, att ”parlamentarisk översyn av regeringen har ersatts av ett starkt presidentskap som styr genom dekret och rättsväsendets oberoende bedöms som bristfälligt”. Återigen är det helt klart att Israel inte har något med den negativa utvecklingen att göra.
Man kan tycka vad man vill om Israels militära kontroll av områdena B och C (ca 80% av Västbanken), men den är ett faktum (fact of life) och det verkar också som om den kommer att bestå på ett eller annat sätt. Om nu SIDA anser att Israels militär utgör ett hinder för svenska utvecklingsprojekt i sin nuvarande utformning, vore det då inte vettigare att just ”förändra strategins inriktning” i stället för att fortsatt dunka huvudet i väggen? Speciellt när det visar sig att varje huvuddunk kostar de svenska skattebetalarna hundratals miljoner kronor.
Korruption
Med rätta anser SIDA att det finns ett behov av att uppmärksamma risken för korruption: ”att vara uppmärksam på korruption är ständigt aktuellt i utvecklingssamarbetet, såväl med PA som med det civila samhället som med multilaterala organisationer. … måste korruptionsrisker uppmärksammas i samtliga samarbeten. Korruption i form av framförallt favorisering och nepotism uppges förekomma i många organisationer”. SIDA anser att det största korruptionshotet är favorisering och nepotism, och ignorerar därmed de verkliga hoten: Förskingring av biståndsmedel till förmån för våldsbejakande organisationer, eller helt enkelt stöld av biståndsmedel. Det har bevisligen hänt att svenska biståndspengar nått våldsbejakande eller våldsförhärligande organisationer, senast när Svenska generalkonsulatets logga prydde den våldsbejakande affischen för Palestine International Festival 2018. Vad gör då generalkonsulatet för att minska risken för förskingring? Jo, man har ”arbetat för att vara flexibel inom ramen för de insatser som stöds och genom att ge samarbetspartner utrymme att agera flexibelt”. I klarspråk betyder det att man delar ut pengar till olika palestinska organisationer, och sedan får mottagarna göra mer eller mindre vad de vill med pengarna. Så säkrar man naturligtvis inte skattepengarna mot förskringring i ett redan korrupt samhälle.
Framtida geografiskt fokus
Som redan nämnts så fortsätter SIDA på samma bana för återstoden av strategiperioden, dock med några smärre justeringar. En sådan är att ”ha extra fokus på område C, östra Jerusalem och Gaza”. I område C bor 100.000 – 300.000 palestinier, i östra Jerusalem 300.000, och i Gaza-remsan knappt två miljoner. På övriga Västbanken bor drygt två miljoner. Svenska generalkonsulatets personal har inte tillträde till Gaza, och Sverige kan enligt svensk lag inte kanalisera utvecklingsbistånd genom Hamas institutioner. Det är därför mycket tvivelaktigt om SIDA:s fokus på Gaza kan omvandlas till något meningsfullt utvecklingsbistånd. I östra Jerusalem saknar Palestinska myndigheten närvaro och palestinierna som bor där har fulla israeliska medborgerliga rättigheter; inklusive socialförsäkringar, tillgång till israeliska domstolar, rösträtt i lokalvalen, full yttrandefrihet osv. Det är därför oförståeligt hur SIDA:s fokus på östra Jerusalem kan bidraga på något sätt till den demokratiska eller ekonomiska utvecklingen inom Palestinska myndigheten, och det är också ganska svårförståeligt varför den palestinska befolkningen i östra Jerusalem överhuvudtaget har behov av svenskt bistånd. Vidare, så har endast ca 10% av den palestinska befolkningen på Västbanken sin hemvist i område C. Om SIDA eftersträvar resultat för sina pengar, då borde det väl ge större effekt att satsa pengarna där 90% av befolkningen bor, och inte där 10% bor? I stället verkar det som att SIDA styr pengarna dit de kan få största möjliga politiska effekt, utan koppling till befolkningens faktiska stödbehov eller SIDA:s logistiska möjligheter att genomföra utvecklingsprojekt. SIDA bekräftar denna policy utan krusiduller: ”Sveriges bistånd måste vara en välintegrerad del av utrikespolitiken med målet om ockupationens upphörande”.
Slutsats
Sveriges bistånd till Palestinska myndigheten uppgår till 1.5 miljarder kronor 2015-2019 genom SIDA, och ytterligare ca 1.5 miljarder genom andra kanaler. I en halvtidsöversyn av biståndsstrategin framgår att SIDA har uppnått noll resultat. Svenska skattebetalare har i två års tid slängt en halv miljard kronor i sjön. Trots det, fortsätter SIDA med samma strategi i tre år till, och kommer därmed troligen att slösa bort ytterligare en miljard. Det rimliga vore i stället att omedelbart stoppa all vidare verksamhet samt påbörja en revision och nyplanering. Det framkommer också i rapporten att utvecklingsstödet till Palestinska myndigheten är politiskt baserat, utan koppling till de faktiska stödbehoven hos befolkningen.
Svenska generalkonsulatet i Jerusalem
Jag frångår tillfälligt mitt syfte med tikotzinsky.com som en fotoblogg, och kommer under några veckor eller månader framåt att granska Svenska generalkonsulatet i Jerusalem.
Generalkonsulatet fungerar i stort som Sveriges ambassad i Palestinska myndigheten, och det är också generalkonsulatet som handhar SIDA:s utvecklingsbistånd om ca 1,5 miljarder kronot åren 2015-2019. Detta utvecklingsstöd kanaliseras till diverse palestinska organisationer, och därifrån vidare till olika projekt. En del av pengarna hamnar till slut hos våldsbejakande organisationer (en svensk PK omskrivning för organisationer som aktivt stöder terror). Det är inte heller utestlutet att en del av pengarna förskingras av aktörer i den palestinska kleptokratin.
Utöver utvecklingsbiståndet kanaliserar Sverige också pengar genom FN och EU, samt ger direkt humanitärt bistånd. Tillsammans blir det ytterligare 1,5 – 2 miljarder i samma femårsperiod.
Pilutta er, BDS
Giro d’Italia kör i år sina tre första etapper i Israel. I går startade tävlingen i Jerusalem, dagens etapp gick från Haifa till Tel Aviv via Akko, Zichron och Caesarea, och i morgon från Beer Sheva till Eilat via Mitspe Rimon. Eftersom de ändå hade stängt all in- och utfarter till Caesarea var där inget annat att göra än att promenera 200 meter hemifrån för att se spektaklet. Trots att cykelsporten är ganska anonym i Israel så kom det mycket folk, förmodligen tack vare en intensiv mediablitz de senaste dagarna från tävlingens organisatörer och Turistministeriet.
Det hela var såg ut att vara lika välorganiserat som synes på TV, med kulisser, massor av poliser och kringspringande organisatörer som försökte hålla ordning på lokalbefolkningen.
Efter en halvtimmes väntan, några polisbilar, ett dussin MC-poliser och tävlingsdomare kom så cyklisterna. Här en för mig okänd storhet i ledningen, och därefter klungan. Swish, swish, swish, swish och så var det över på några få minuter.
Media var naturligtvis också närvarande. TV-helikoptern flög förbi lika snabbt som cyklisterna, kvar var två italienska TV-journalister och en GoPro kamera som någon bundit fast i trafikskylten på trafikdelaren.
Sedan följde karavanen med tävlingslogistik, och så var det bara att promenera hem igen och se resten på TV.
Hela evenemanget är en del i Israels framgångsrika satsning på turistnäringen. Fler och fler flygbolag flyger till Israel, antalet besökare slår rekord från år till år, och snart når Ben-Gurion flygplatsen sin kapacitetsgräns och måste byggas ut. Samtidigt har Israel ett exportöverskott och utländska investerare står i kö för att köpa in sig i israeliska teknologibolag.
Så, pilutta er, BDS!
Statcounter
