G. Tikotzinsky

Översikt

Sveriges utvecklingsbistånd till Palestinska myndigheten planeras uppgå till 1,5 miljarder kronor under perioden 2015-2019.  Pengarna betalas ut som stöd till en uppsjö av olika projekt som SIDA och Svenska generalkonsulatet i Jerusalem har valt ut.  Dessa två myndigheter har också gemensamt ansvar för att pengarna används i enlighet med UD:s biståndsstrategi och att de bidrar till att uppnå de konkreta utveckingsmål som UD har satt upp. Det rör sig om mycket pengar, mycket ambitiösa mål och en mycket komplex insatsportfölj.  Därför är det fullt rimligt att SIDA har fått i uppdrag att genomföra en utvärdering av biståndsstrategin efter halva budgetperiodens förlopp.

Utvärderingen bär den lovande titeln Fördjupad strategirapport för Sveriges utvecklingssamarbete med Palestina 2015-2019 och publicerades i mars 2018.  Tyvärr ger den 20 sidor långa rapporten inga svar på viktiga frågor, och den framstår i bästa fall som välformulerat byråkratiskt snömos.  Rapporten förstärker det redan starka intrycket av att Sveriges bistånd till palestinierna i grund och botten är politiskt betingat i stället för att riktas mot konkreta utvecklingsbehov.

 

Allmänna iakttagelser

Låt mig börja med några allmänna iakttagelser.  Utvärderingens mandat täcker knappt hälften av Sveriges totala bistånd till Palestinska myndigheten.  Den andra hälften, dvs ytterligare drygt 1,5 miljarder på fem år, betalas genom andra kanaler, tex som bidrag till FN-organet UNWRA.  Uppdelningen gör det omöjligt för utomstående att få en överblick över det totala biståndets mål och effektivitet, samtidigt som en utvärdering av endast halva kassaflödet inte kan belysa brister i samverkan eller brister i synergi mellan de två biståndshalvorna.

En annan allmän iakttagelse gäller rapportens publiceringsdatum.  Den släpptes i mars 2018, och täcker åren 2015, 2016 och halva 2017.  Resultaten för halvårsredovisningen 2017 är dock inte med, och därför täcker rapporten egentligen bara de två första åren av en femårsperiod.  Med detta tidsperspektiv vore allt gott och väl om rapporten hade publicerats ett år tidigare, dvs i mars 2017.  Som det är nu så återstod bara 18 månader av en femårig budgetperiod vid rapportens offentliggörande.  Därmed blev det helt omöjligt att åtgärda de brister som eventuellt skulle uppdagas i granskningen.

En sista allmän iakttagelse gäller avsaknaden av en redogörelse för metodik, uppdrag och författare.  Granskar utvärderingen samtliga projekt eller bara ett stickprov?  Vad var det egentliga granskningsuppdraget?  Vem har gjort rapporten – SIDA eller Svenska generalkonsulatet, eller båda tillsammans?  Rapporten är publicerad under SIDA:s logotyp, men tyvärr är det så att SIDA inte har rutinmässig tillgång till generalkonsulatets material vad gäller individuella biståndsprojekt och deras budget, och därför är det en öppen fråga om SIDA verkligen har kunnat genomföra en djupgående granskning.  Avsaknaden av en författare eller kontaktperson gör det omöjligt att följa upp med frågor vad gäller rapportens innehåll, annat än till SIDAs allmänna mejladress.

 

Budget och resultat

Låt oss nu vända blicken mot de resultat som redovisas.    Bedömningen av utvecklingen i förhållande till det önskade resultatet av biståndsstrategin, och genomförandet av insatsportföljen är uppdelad i tre insatsområden, som i sin tur är indelade i underavdelningar:

• ”Stärkt demokrati samt ökad jämstäldhet och respekt för mänskliga rättigheter” (5 underavdelningar)
• ”Förbättrad miljö och ökad motståndskraft mot miljöförändringar, klimatpåverkan och katastrofer” (3 underavdelningar)
• ”Stärkt privatsektorutveckling” (4 underavdelningar)

Varje underavdelning har bedömts både vad gäller utvecklingen i förhållande till det önskade resultatet av biståndsstrategin, såväl som genomförande av insatsportföljen, för åren 2015 och 2016 var för sig.

I 3 av 5 underavdelningar i det första insatsområdet (Stärkt demokrati) har ”utvecklingen  /har/ inte gått i önskvärd riktning” år 2016.  Eller för att uttrycka det på vanlig svenska:  I 60% av projektområdena (i denna grupp) har det svenska biståndet uppnått noll resultat.  Om man tittar på 2015 visar rapporten att i två av dessa tre underavdelningar har  ”utvecklingen delvis gått  i rätt riktning”, förvisso ett något bättre resultat.  Men detta gör bara saken ännu värre.  Trots att utvecklingen gick åt rätt håll vid början av biståndsinsatserna, och trots att Sverige pumpade in mängder av pengar, så lyckades man alltså inte upprätthålla den positiva trenden, och i själva verket vände utvecklingen och började gå bakåt.   Med tanke på att denna insatsgrupp fick 78% av det totala biståndet  (452 miljoner kronor av totalt 583 utbetalade miljoner), så är det ganska rimligt om svenska skattebetalare är rejält besvikna.

Vad var det då egentligen som Sverige ville men misslyckades att uppnå med 452 miljoner kronor?  Jo, det var att bygga ”stärkta, mer transparenta och demokratiskt styrda offentliga palestinska institutioner; stärkt yttrandefrihet, inklusive fria och oberoende medier”;  samt ”mer effektiva ansvarsutkrävande mekanismer, inklusive ett mer livskraftigt och pluralistiskt samhälle”.   Med andra ord befinner vi oss här inom den humanitära stormakten Sveriges paradgrenar, och trots det fick skattebetalarna noll utdelning för sina pengar.

För att vara rättvis mot SIDA så är inte allting nattsvart.  I 6 av 7 underavdelningar i grupperna ”Förbättrad miljö” och ”Stärkt privatsektorutveckling” har ”utvecklingen /har/ delvis gått i önskvärd riktning”.  Det är berömvärt, men det var inte där merparten av skattebetalarnas pengar investerades.   Av intresse är att inom gruppen ”Förbättrad miljö” verkade allting gå någorlunda bra år 2015 när Sverige bara betalade ut 9 miljoner kronor.  År 2016 ökade utbetalningarna till 51 miljoner, med resultatet att utvecklingen vände och började gå bakåt, både vad gäller ”Tillgången till rent vatten och sanitet” samt ”Säkrare avfallshantering.”   Med andra ord – ju mer pengar Sverige spenderade på rent vatten och avfallshantering, desto sämre blev livskvaliten för palestinierna.

Av speciellt intresse är att inom avdelningen ”Ökad kapacitet … /att/ hantera katastrofer” så har ”insatsportföljen inte genomförts enligt plan”.  Det framgår inte vad det innebär i praktiken att insatsen inte genomfördes enligt plan, och utan förklaring lämnas fältet öppet för frågor och gissningar.  Om pengarna inte användes till planerade projekt, vart tog de då vägen?  Om de svenska tjänstemännen inte kunde hitta lämpliga projekt inom det planerade insatsområdet, varför betalade man ut pengarna överhuvudtaget?  Rapporten ger inga svar.  Jag kan inte heller undgå den sarkastiska tanken att när det gäller katastrofhantering har Sverige kanske inte så mycket att lära ut.

 

Fortsatta insatser under återstoden av strategiperioden

Det är inte nog med att faktiska insatser där huvuddelen av pengarna satsats har havererat och att planerade insatser inte genomförts enligt plan, utan dessutom betonar rapporten att ”det har överlag varit svårt att nå hållbarhet i uppnådda resultat” samt att ”det är svårt att hävda att det finns hållbarhet i uppnådda resultat”.  I en annan avdelning sammanfattar rapporten att ”enligt Sidas bedömning i denna rapport finns inget resultatområde där utvecklingen går klart framåt”.   Med andra ord – efter två år och en halv miljard kronor har SIDA i princip inte åstadkommit någonting alls, och i de få fall man uppnått resultat är dessa resultat endast temporära.  Trots det, så framlägger rapporten slutsatsen att det ”inte föreligger något behov av att förändra strategins inriktning eller resultat”.  Detta är inte en löstryckt mening från brödtexten.  Detta är den centrala slutsatsen som står som första punkt i sammanfattningen.   I stället borde den logiska slutsatsen rimligtvis vara att omedelbart stoppa all vidare verksamhet samt genomföra en fullständig revision och nyplanering.

 

Orsakerna till misslyckandet

Rapporten analyserar inte orsakerna till det faktiska misslyckandet eftersom SIDA i grunden anser att biståndet till Palestinska myndigheten utgjort en lyckad insats.  Trots det, slår SIDA/Svenska generalkonsulatet slentrianmässigt fast att ”den israeliska ockupationen fortsätter att utgöra det största utvecklingshindret i Palestina”.    Med andra ord, om det har funnits brister i SIDA:s agerande eller hos Palestinska myndigheten så är dessa brister obetydliga i förhållande till den israeliska ockupationens negativa påverkan.  Kan det verkligen vara så enkelt?  Om så vore fallet borde Vietnam, Kuba och Nordkorea vara demokratiska mönsterländer, eftersom de inte lider av israelisk ockupation som saboterar det svenska demokratibygget.  I verkligheten är det naturligtvis så att det finns andra systematiska förhållanden hos mottagarländerna som hindrar den demokratiska och statsbärande utvecklingen, annars hade länderna ju inte haft behov av svenskt bistånd överhuvudtaget.

Hamas nämns fyra gånger i rapporten, men bara i samband med den politiska konflikten med Fatah.  Med andra ord, så ser SIDA/Svenska generalkonsulatet inte Hamas styre i Gaza som ett hinder för svenskt utvecklingsarbete, trots att Sverige enligt svensk lag inte får samarbeta med terrorstämplade Hamas, och trots att Israel faktiskt slutade ockupera Gaza för 13 år sedan.

Ursäkten att den israeliska ockupationen är orsak till biståndsstrategins uteblivna resultat kan också prövas i förhållande till de specifika projektinsatserna.  Så till exempel har utvecklingen gått bakåt i området ”Stärkt yttrandefrihet, inklusive fria och oberoende medier.”  Men är det verkligen den israeliska ockupationen som har tystat palestinska medier?  Rapporten kommer själv med svaret att ”i det polariserade samhället hotas journalister och de utsätts även för godtyckliga frihetsberövanden. Det finns en allmän misstro mot officiella medier och ökad censur av regeringen… ” Med andra ord, om yttrandefriheten begränsats i Palestinska myndigheterna har det ingenting med Israel att göra.  Vidare slår rapporten fast att utvecklingen inom området ”Stärkta, mer transparenta och demokratiskt styrda  offentliga palestinska institutioner” går i negativ riktning.  Orsaken är, att ”parlamentarisk översyn av regeringen har ersatts av ett starkt presidentskap som styr genom dekret och rättsväsendets oberoende bedöms som bristfälligt”. Återigen är det helt klart att Israel inte har något med den negativa utvecklingen att göra.

Man kan tycka vad man vill om Israels militära kontroll av områdena B och C (ca 80% av Västbanken), men den är ett faktum (fact of life) och det verkar också som om den kommer att bestå på ett eller annat sätt.  Om nu SIDA anser att Israels militär utgör ett hinder för svenska utvecklingsprojekt i sin nuvarande utformning, vore det då inte vettigare att just ”förändra strategins inriktning” i stället för att fortsatt dunka huvudet i väggen?  Speciellt när det visar sig att varje huvuddunk kostar de svenska skattebetalarna hundratals miljoner kronor.

 

Korruption

Med rätta anser SIDA att det finns ett behov av att uppmärksamma risken för korruption: ”att vara uppmärksam på korruption är ständigt aktuellt i utvecklingssamarbetet, såväl med PA som med det civila samhället som med multilaterala organisationer. … måste korruptionsrisker uppmärksammas i samtliga samarbeten. Korruption i form av framförallt favorisering och nepotism uppges förekomma i många organisationer”.  SIDA anser att det största korruptionshotet är favorisering och nepotism, och ignorerar därmed de verkliga hoten:  Förskingring av biståndsmedel till förmån för våldsbejakande organisationer, eller helt enkelt stöld av biståndsmedel.  Det har bevisligen hänt att svenska biståndspengar nått våldsbejakande eller våldsförhärligande organisationer, senast när Svenska generalkonsulatets logga prydde den våldsbejakande affischen för Palestine International Festival 2018.   Vad gör då generalkonsulatet för att minska risken för förskingring?  Jo,  man har ”arbetat för att vara flexibel inom ramen för de insatser som stöds och genom att ge samarbetspartner utrymme att agera flexibelt”. I klarspråk betyder det att man delar ut pengar till olika palestinska organisationer, och sedan får mottagarna göra mer eller mindre vad de vill med pengarna.  Så säkrar man naturligtvis inte skattepengarna mot förskringring i ett redan korrupt samhälle.

 

Framtida geografiskt fokus

Som redan nämnts så fortsätter SIDA på samma bana för återstoden av strategiperioden, dock med några smärre justeringar.  En sådan är att ”ha extra fokus på område C, östra Jerusalem och Gaza”.  I område C bor 100.000 – 300.000 palestinier, i östra Jerusalem 300.000, och i Gaza-remsan knappt två miljoner.  På övriga Västbanken bor drygt två miljoner.  Svenska generalkonsulatets personal har inte tillträde till Gaza, och Sverige kan enligt svensk lag inte kanalisera utvecklingsbistånd genom Hamas institutioner.  Det är därför mycket tvivelaktigt om SIDA:s fokus på Gaza kan omvandlas till något meningsfullt utvecklingsbistånd.  I östra Jerusalem saknar Palestinska myndigheten närvaro och palestinierna som bor där har fulla israeliska medborgerliga rättigheter; inklusive socialförsäkringar, tillgång till israeliska domstolar, rösträtt i lokalvalen, full yttrandefrihet osv.  Det är därför oförståeligt hur SIDA:s fokus på östra Jerusalem kan bidraga på något sätt till den demokratiska eller ekonomiska utvecklingen inom Palestinska myndigheten, och det är också ganska svårförståeligt varför den palestinska befolkningen i östra Jerusalem överhuvudtaget har behov av svenskt bistånd.  Vidare, så har endast ca 10% av den palestinska befolkningen på Västbanken sin hemvist i område C.  Om SIDA eftersträvar resultat för sina pengar, då borde det väl ge större effekt att satsa pengarna där 90% av befolkningen bor, och inte där 10% bor?   I stället verkar det som att SIDA styr pengarna dit de kan få största möjliga politiska effekt, utan koppling till befolkningens faktiska stödbehov eller SIDA:s logistiska möjligheter att genomföra utvecklingsprojekt.  SIDA bekräftar denna policy utan krusiduller:  ”Sveriges bistånd måste vara en välintegrerad del av utrikespolitiken med målet om ockupationens upphörande”.

 

Slutsats

Sveriges bistånd till Palestinska myndigheten uppgår till 1.5 miljarder kronor 2015-2019 genom SIDA, och ytterligare ca 1.5 miljarder genom andra kanaler.  I en halvtidsöversyn av biståndsstrategin framgår att SIDA har uppnått noll resultat.  Svenska skattebetalare har i två års tid slängt en halv miljard kronor i sjön.  Trots det, fortsätter SIDA med samma strategi i tre år till, och kommer därmed troligen att slösa bort ytterligare en miljard.  Det rimliga vore i stället att omedelbart stoppa all vidare verksamhet samt påbörja en revision och nyplanering.  Det framkommer också i rapporten att utvecklingsstödet till Palestinska myndigheten är politiskt baserat, utan koppling till de faktiska stödbehoven hos befolkningen.